:)

Den 22:e Maj ska jag på återbesök hos Rune, fick min kallelse idag. (: Jag längtar lite tills dess, jag vill få prata med honom och höra vad han har att säga om operationen, hur min rygg är nu osv. Allt det där som man gått och funderat på nu post-op.

Det går faktiskt rätt så bra att vara i skolan lite nu. Jag är uppe väldigt mycket på dagarna faktiskt, ligger inte ner så mycket. Och så rör jag på mig väldigt fritt. Helt plötsligt klarar jag av att ta hand om mig själv, något som jag verkligen uppskattar.

Jag tog bussen för första gången till skolan igår. Jag trodde jag var smart då jag tänkte att det inte skulle vara några problem att ta halv tolv bussen - det brukar ju vanligtvis bara vara ca 5 pensionärer som åker med den. Men nehej, så var det visste inte. Det verkade som om hela the neighbourhood hade bestämt sig för att åka till Täby C med samma buss som jag. Som tur var så fanns det en ledig plats bredvid en farbror så där satt jag och försökte undvika att trilla av sätet i alla svängar.. ;) hehe. Inte den bästa starten för bussåkandet, men det gick väl helt okej ändå. Ingen skada skedd, vad jag vet iaf. Fast idag har jag lyckats få skjuts igen istället. Så skönt.

Okej, det där med midjan som jag pratade om i förra inlägget - njae, den har väl inte förflyttat sig... det är väl mest jag som oroar mig själv. Hoppas jag. Och nu försöker jag vara förståndig och intala mig själv att det inte är någon fara. ;) Ha. Menmen, jag blir lite orolig ibland ändå och måste känna efter så att allt verkligen är okej. Hrmmm.

Ärret läker finfint. Det är ett smalt rödrosa streck på ryggen. Och den lite ojämna ytan som jag tyckte var lite smått obehaglig att känna på innan är numera borta. Istället är det alldeles lent och.... fint. Ja. I like! (; Det är lite fascinerande att stå och titta i spegeln på ärret. Att tänka att där har de skurit upp mig och.. ja. Nicenice. :P Mamma tycker däremot att det är mindre intressant och vill helst inte behöva tänka på att jag har varit uppskuren i ryggen.. haha. Hon tycker det är obehagligt.



Jag har satt mig ner ett flertal gånger för att skriva om sjukhusvistelsen, men det slutar alltid med att jag inte orkar skriva alltihop och hittar på något annat, haha. Men jag ska skriva det nån gång snart. Det får bli mer som en sammanfattning ungefär. :) Och fixa före- och efterbilder ska jag också göra. Just nu känns det som om jag bara pysslar med en massa andra grejer så det har inte riktigt blivit av.. än. Snart så..

Trött & lite oroad..

Ja, det här med att försöka återvända till skolan är verkligen inte det lättaste. Kroppen är verkligen inte van att vara uppe. Var i skolan igår igen.. även om jag knappt orkade vara med något på de 2 lektioner jag var där för att försöka gå på. Det är både fysiskt och psykiskt ansträngande. Jag var verkligen helt slut när jag kom hem, låg på sängen och vilade läääänge. :/

Ryggen blir trött så himla snabbt.. men mitt huvud känns lite konstigt ibland när jag varit uppe ett tag också. Jag blir lite yr och känner mig gradvis mer "bortkopplad" från omvärlden. Obehagligt. Då är det verkligen dags att lägga sig ner ett tag igen. :/ Jag blev lite uppskrämd av att det hände häromkvällen. Jag stod i badrummet medans mamma höll på att fixa med ärret, tvättade rent och tejpade. Jag kände mig lite trött och "light-headed" (ja, inte riktigt yr för det snurrade inte men jag kände mig konstigt svag) och helt plötsligt började min hörsel och syn försämras. Det var riktigt läskigt för jag visste inte riktigt vad som hände. Hörseln blev sakta men säkert sämre - mamma hörde jag bara svagt när hon pratade, som om hennes röst kom från någonstans långt bort. Och synen blev konstig, det blev mörkare och kontrasterna blev mycket skarpare. Omvärlden försvann liksom. Mamma hjälpte mig bort till sängen så jag fick ligga ner och sakta kom hörseln och synen tillbaka. Men det var verkligen läskigt.. jag har aldrig svimmat i mitt liv så jag vet inte hur det känns, men jag kan tänka mig att det där var nära. Mamma sa sen att jag had helt plötsligt förlorat all färg i ansiktet också.. blodtrycksfall, yay. :/

Usch, det vill jag helst inte ska hända igen. Därför tycker jag det är riktigt obehagligt när jag börjar känna mig lite sådär igen. Speciellt när jag inte är hemma.


Det är svårt att försöka förklara hur man mår. Jag ser ut att må bra, jag ser ju frisk och pigg ut och är ju uppe och går en del nu. Men de som inte ser mig ta mig igenom en hel dag kan nog inte riktigt förstå det här med tröttheten och allt det jobbiga man får gå igenom. De som bara träffar mig ett kort tag, 2-3 timmar, ser ju bara mig när jag anstränger mig för att vara pigg och att orka med att göra saker. De ser inte de stunder då jag ligger i sängen och är helt slut, då ryggen värker av trötthet, då jag själv inte riktigt mår helt bra. Det är som en bregochdalbana - ibland mår man jättebra och, ja, ibland mindre bra. Livet är ju inte underbart lätt för tillfället.

4 veckor & 1 dag

Igår var det exakt 4 veckor sen operationen. Sen var det också första dagen jag var tillbaka i skolan. Visserligen var jag bara med på en halv mattelektion, sen orkade jag inte sitta längre. Så där låg jag på en av sofforna och vilade. :)

Det var både kul och lite tråkigt att gå tillbaka dit. Det roliga var att få träffa alla människor, att få börja återvända till sitt normala liv igen. Men samtidigt så är det lite tråkigt för nu när jag äntligen kan göra lite mer (än att bara ligga i sängen, ha) så vill ju jag ha lov. Jag har ingen större lust att börja plugga som en galning för att ta igen allt jag missat under den tiden jag varit borta. Och det lär ju vara väldigt mycket. Usch.

Jag ska bara återvända till skolan på "halvtid" än så länge. Kommer omöjligt att orka vara där hela dagar än.. orkade ju knappt med en halv lektion och ändå var det en av de kortare på dagen.

Har fått visa upp ärret ett flertal gånger idag. Många "wow" blev det, haha. Just nu har jag det bara tejpat med 6-7 små tejpbitar rakt över ärret. Apropå det så är det väl dags att tejpa om det idag. Hm, jag kan ju inte direkt påstå att det är så jättekul att behöva dra loss de där tejpbitarna. Visserligen sitter dom inte fast så hårt, men obehagligt är det. Ärret har faktiskt hunnit blekna en del. Det är numera lite ljusrosaaktigt. Med prickarna kvar från agrafferna.. :)

Ett flertal personer har sagt att jag ser mycket smalare ut nu. Och det tycker jag med när jag ser mig själv i spegeln. Viktmässigt så har jag inte förändrats (eller jo, jag hade ju gått ner en del när jag kom hem efter sjukhusvistelsen men det har jag lyckats ta igen, haha). Jag tror snarare att det beror på att innan så hade jag en "jättehöft" och kraftig midja på ena sidan, medans den andra var alldeles rak. Det lurade väl ögat att tro att man hade två likadana såna höfter&midja på båda sidorna och då så såg det väl ut som om jag hade bredare höfter än vad jag egentligen hade. Eller nåt sånt. :)

Folk verkar bli förvånade över den "långa" läketiden.. de 6 månader det tar innan jag för göra vadsomhelst igen. De undrar om inte det är riktigt jobbigt att behöva vänta så länge. Men egentligen, för min egen del, så tycker jag det inte är speciellt långt. Hade läketiden varit ytterligare ett halvår eller ett år så hade det inte spelat någon större roll. Jag hade gjort operationen oavsett hur lång tid jag hade behövt vänta innan jag får återgå till mitt vanliga liv. It's worth it. Every minute, every second. :)

Det som gjorts är priceless för min del.
Att nu få vara rak = ovärderligt.

Operationen

Klockan 6 på måndag morgon var jag på sjukhuset. Hela vägen upp till avdelningen, K83, så var jag riktigt riktigt nervös. Samtidigt som man var närvarande, så var man ändå inte riktigt det. Det var först lite svårt att greppa tanken att jag verkligen skulle göra det här. Här och nu.

Väl uppe på avdelning så blev jag tilldelad en säng, fick mitt id-armband och min nya sjukhusoutfit som bestod av en lååång vit skjorta med knappar som insisterade med att knäppa upp sig lite olämpligt om jag rörde på mig oförsiktigt och världens fulaste trosor. Jag är lite tveksam till att verkligen kalla dom för trosor - de var snarare som ett par vita påsiga tights (sexigt värre! pssh) som förmodligen räckte till strax ovanför knäna. Jag vet inte säkert eftersom jag skippade att ta på mig dom; behöll mina egna istället, haha.

Sen så bäddade jag ner mig själv i sängen och en sköterska kom med 2 alvedon för att börja bygga upp koncentrationen av smärtstillande i kroppen.

Två neurofysiologer kom sen upp för att fästa alla elektroder på mitt huvud och mina ben & fötter. Dom höll på och skrapade, limmade och petade mig i huvudet. Och kittlade mina fötter med deras skrappinnar när de skulle limma fast elektroderna där, hehe. Det kändes lite som att vara på en otroligt skum hårsalong. Jag hade väl uppemot 8 elektroder på huvudet och totalt 6 på mina ben/fötter.

Sen fick jag en ketoganspruta (ketogan = syntetiskt morfin) i mitt vänstra lår och ajhelvetesjäklar vad det gjorde ont! Det sved som bara den.. Rakt in i en muskel som reflexmässigt ryckte till rejält. Men den var till för att ytterligare höja koncentrationen av smärtstillande så att kroppen inte får en chock när man pumpas full av de höga doserna av det sen under och efter operationen.

Jag fick aldrig någon lugnande spruta vad jag vet. De enda preparat jag fick innan jag rullades in i operationssalen var just ketogan och alvedon. Inget mer. Men jag var lugn iallafall. Jag hade kommit till det tillfället då man inser att nu finns det ingen återvändo. Det går inte att backa ur när man kommit såpass långt. The point of no return. Och då accepterar man helt enkelt situationen och nervositeten och rädslan ersätts istället av ett otroligt lugn.

Klockan 8:15 kom en sjuksköterska som körde ner mig till operationen. Enligt deras schema skulle jag befinna mig i operationssalen kl 8:23 (jättekonstig tid.. varför inte bara 8:20 eller 8:25? Det kändes lite som en avgångstid för t.ex. ett tåg). I operationskorridoren fick jag möta mina tre narkos-/anestesiläkare och där lämnade vi sen pappa. Jag slussades vidare in i ett litet förrum av dom där jag fick ta av mig min sjukhusskjorta (naked time! ;) haha) och lägga mig på den smala operationsbåren med en tunn filt över mig. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag låg där.. jag var mest intresserad av min omgivning, ställde en del frågor och pratade glatt(!) med narkosläkarna.

Sen rullades jag in i själva operationssalen. Jag och min operationsbår placerades med huvudändan mellan två "torn" med apparater.. mätinstrument och annat. Medans narkosläkarna påbörjade förarbetet så höll jag mammas hand. De kollade mitt blodtryck och mätte koncentrationen av syre i blodet osv. Sen blev det dags för kanylerna.. fick 1-2 kanyler i vardera hand och en i vänster armveck. Det ömmade en hel del när de justerade nålarna och slangarna i mina blodådror. Ajaj.

Där låg jag uppkopplad till alla dessa olika apparater och inväntade min artificiella medvetslöshet. Jag bad dem säga till mig innan de knäppte på tillförseln av det intravenösa narkospreparatet bara så jag skulle veta. Ena narkosläkaren höll en syrgasmask över ansiktet på mig. De sa att det skulle snurra till i huvudet på mig precis innan jag somnade och det gjorde det verkligen - hela rummet snurrade till och sen så kommer jag inte ihåg något mer. Jag hann bara säga till mamma att jag älskar henne och kramade hennes hand innan jag försvann lååångt långt bort.




Prick 8.30 var jag nersövd och mamma leddes ut ur salen.

Jag vet inte exakt när själva knivstarten (ja det heter faktiskt så) för operationen var, sjuksköterskan som jag frågade senare hittade inte tiden i operationsprotokollet. Hrmm.

13:45 var operationen avslutad och jag rullades då ut ur operationssalen och in på post-op/uppvaket.

13:50 var jag vaken och alert. Haha, snacka om snabb uppvakning. Inget illamående, inte alls groggy eller snurrig. Jag var pigg och vaken såsom efter en natt då man sovit riktigt bra. Hellooo world! I'm alive and kicking! Det första jag gjorde var att röra lite svagt på fötterna och benen bara för att se till att de levde.. att jag inte bivit förlamad.




Jag blev snabbt informerad av en sköterska att operationen hade gått riktigt bra och inga komplikationer hade uppstått. I operationsprotokollet var det antecknat "fri mobilitet" vilket innebar att jag hade min rörlighet i behåll - både motoriken och nervfunktionen fungerade utmärkt och hade inte skadats under operationens gång. Yeeesss! Jag kunde bocka av ytterligare en sak på min mentala checklista. Kan jag röra på fötterna/benen? Japp! Har det uppstått några komplikationer? Nope! Härligt. Nu kunde jag slappna av och njuta av.... er, ja, stelheten utan att behöva oroa mig för annat. Haha.

14:00 ringde de från post-op till mina föräldrar och mamma var på plats en kvart senare. Pappa släpptes in vid halv 3.

Där låg jag på uppvaket i bås nummer 8 som var i ett hörn. Skönt, där fick jag ligga i lugn och ro eftersom det var väldigt lite folk som gick förbi just där.

Känselbortfall

Jag har två områden där jag inte har någon känsel för tillfället. Ja, jag hoppas att det endast är tillfälligt iallafall. Okej, visst, om jag nyper hårt med naglarna så känner jag av det som ett svagt stickande. Ont på miniatyrskala. Om någon nu ens fattar vad jag försöker säga, haha ;) Men om jag inte skulle återfå min känsel just där så är det ju inte direkt någon större tragedi. Det finns ju så mycket värre saker som man kunde ha drabbats av.

Det första området är ungefär som en cirkel, ca 7 cm i diameter, på högra sidan av ländryggen. Där är det helt bortdomnat. Noll känsel (minus de där nagelnypen jag nämnde). Känns helskumt verkligen. Sen så är ett något större område vid min högra ljumske också bortdomnat.

Inte det roligaste. Men det är inte särskilt förvånande heller med tanke på hur många nerver som måste blivit avskurna när det höll på och skar, skruvade och petade runt i området kring min ryggrad. Det är ju många nerver överallt och det är oundvikligt att några blir avskurna. Jag hoppas bara att det läker ihop snarast.

Förkyld

...inte kul. Igår, sen eftermiddag/kväll, hade jag feber och svagt ont i halsen. Låg och vilade lite till och från, var riktigt trött för det mesta. Idag är febern borta, skönt det, men nu har jag vanligt ont i halsen och är lite förkyld. Usch.. jobbigt, jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Än så länge verkar det bara vara en lätt förkylning och jag hoppas att den hinner försvinna nu innan helgen.

Det mest irriterande är också att det kittlas lite i näsan ibland och så slutar det med att jag måste nysa.. snacka om att det rycker till i ryggen när man gör det! Det gör inte ont men jag känner av det iaf.

Apropå ont, så måste jag säga att ryggen inte gör ont. Alls. Jag blir bara väldigt trött i ryggen om jag är uppe långa stunder, vilket är ju väntat. Men jag är glad att jag inte haft ont sen jag kom hem från sjukhuset (om man bortser från höften, men den smärtan tycks ha försvunnit helt den här veckan). Så igår drog jag ner smärstillandeintaget från 1 tablett 3 gånger om dagen till 1 tablett 2 gånger om dagen. Och idag har jag bara tagit en halv tablett klockan 8 imorse och sen andra halvan alldeles nyss. Imorgon tänkte jag inte ta någon tablett överhuvudtaget. Det är dags att bli drogfri! ;)

Ävvänjd efter 3 1/2 vecka. Om man då räknar från och med första dosen av smärtstillande jag fick vilket var på morgonen precis innan operationen. Det är bra, jag hade lite som mål att hinna bli av med smärtstillandet innan jag ska tillbaks till skolan (vilket preliminärt blir på måndag, beroende på hur jag mår, hm).

50 grader blev 16

Det är på tiden att jag visar upp röntgenbilderna på ryggen tycker jag. Innan operationen mätte kröken ca 50 grader. 8 skruvar, 8 muttrar och 2 stag senare så mätte den endast 16 grader. Det är en enorm skillnad..

Till vänster är efter operationen, till höger är innan operationen och i mitten är efter operationen fast taget då jag ligger på sidan.


När jag för första gången fick se röntgenbilderna där på sjukhuset så började jag gråta. Det var verkligen inte riktigt klokt. Är verkligen inte riktigt klokt. Jag blir förundrad över vad de lyckats göra med min rygg.

Den lilla kröken som syns ovanför det stelopererade området är det som är kvar av min kompensationskrök. Den ska med tiden rätas ut av sig själv då den inte längre har någon jättekrök som den måste anpassa sig efter.

Orosmoment

Ibland blir jag lite nojig och måste känna efter så att min nya, fina midja fortfarande är på plats. Jag rör på mig lite väl fritt kanske och jag blir lite fånigt rädd att något hänt med ryggen, att den skulle ändra sig lite.. böja sig igen eller något annat dumt. Då måste jag snabbt känna på min midja och bröstkorgen för att se till att det fortfarande är jämt för att lugna mig, haha.

Jag blir fortfarande helt överrumplad då jag tittar på min spegelbild. Avsaknaden av snedheten är slående. Det är en enorm skillnad och ibland fattar jag inte riktigt att det här verkligen är min kropp. Det är ju jag, men ändå är det så annorlunda. Same same, but different.

Jag får små tokryck av lycka ibland då jag bara går runt och ler maniskt. Det är så ofattbart otroligt att det är gjort, att det gått så bra, att jag mår bra, att det verkligen är jag själv som jag ser i spegeln .. Jag vill bara skutta runt av ren glädje.. men det går ju inte riktigt just nu så jag får hålla igen med skuttandet och bara le. :)

Uppdatering: Ärret

Två sjuksköterskor var precis här och tog bort sårkompressen och tvättade rent lite runt ärret. Ärret är tydligen helt läkt nu och det ser jättefint ut! :) De satte på en tunn, tunn sårkompress igen på det men utan det plastiga översta lagret för att det ska kunna luftas nu. De sa att egentligen behövdes det inte ytterligare en sårkompress just för att det redan var helt läkt men de satte dit en iallafall. Den här gången skippades all tejp under sårkompressen också.

Förra gången fanns det två små "flikar" (er, överflödig hud) på två ställen i ärret (det syns på förra bilden - en mitt på ungefär och ett högst upp där det ser ut som det glappar lite). Dom tejpade det ner sist och nu idag så visade det sig att de läkt ihop riktigt bra. Skönt. Man vill ju inte direkt ha lite hud som står upp lite där vid ärret, hehe. Mindre roligt.

Men så här ser ärret ut idag. Det har läkt riktigt fint, och det ser väldigt bra ut tycker jag själv om man bortser från kladdet från alla klistergrejer som suttit på ryggen tidigare. Och så de små, små sårskorporna kvar från agrafferna.


Än så länge är ärret smalt. Smalt och lite rött/rosa. Inte så farligt egentligen. Men min systers ärr (som går snett upp från magen till ryggen) är nu, 2 år post-op inte riktigt lika fint som mitt är just nu. Översta delen av ärret är smalt och fint, men den sista decimetern som är framme på magen är bredare och står upp litegrann. Inte riktigt lika snyggt just där med andra ord. :/

Det finns två typer av ärrbildningar som passar den beskrivningen - keloid och ärrhypertrofi. Båda orsakas av att ärrområdet överproducerar ärrvävnad. Keloid är dock mer som en typ av godartad tumör - den växer och blir ofta mycket större än vad själva sårområdet var
från början och kan anta ett lite groteskt utseende. Ärrhypertrofi är däremot endast det att själva ärret ser svullet ut och den svullnaden håller sig då till själva sårområdet.

Eftersom syrrans ärr ser varken groteskt eller har ett tumörliknande utseende så har hon förmodligen inte keloid. Utan det är snarare ärrhypertrofi. Det ser inte så farligt ut, hennes ärr. Visst det är ju lite bredare och mer svullet framtill men man tänker inte så mycket på det. Det har liksom blivit en del av henne.

Fast jag hoppas ändå själv att det inte drabbar mig och mitt ärr. Jag vill helst att mitt ärr behåller det utseende det har nu, än att det svullnar upp och blir fult.

Jag frågade sjuksköterskorna om det fanns något sätt att undvika att det "bubblar upp" så mycket ifall man skulle råka ut för det och då sa det att man kan ju försöka tejpa ner det hårt så att det ligger platt. Det skulle kunna hjälpa om det nu skulle visa antydan till att göra så.

Ute på vift

Är nyss hemkommen från en kort (haha, njae inte så kort kanske. 2 timmar ungefär) sväng runt i Täby Centrum! Första bilresan, första stället jag varit på utanför huset. Och då räknas ju inte mina kvällspromenader, som det ofta blir, runtomkring här där jag bor.

Det var härligt att få vara ute bland folk igen! Åhh.. har saknat det lite. Man blir lite sällskapsjuk när man måste vara hemma hela dagarna, haha. Men nu, äntligen! Ett stort steg framåt. :)

Att krångla sig in och ut ur bilen var inte det lättaste kan jag säga, men det gick med lite ansträngning och hjälp från mammas arm, heh. Usch men man känner sig verkligen som en gamling.. man kan inte klara sig själv, man blir trött i ryggen snabbt, allting går sakta, man går lite stelt osv.

Jag provade lite skor i hopp om att hitta ett par som skulle vara lätt att peta ner fötterna i, typ vans, för mina vanliga sneakers kan jag inte få på själv för tillfället. Men no such luck, hittade inga jag gillade.. det var visst ont om snygga vans just nu. Men jag kände mig ytterst fånig då jag satt där i skobutiken och behövde mammas hjälp att knyta skosnörena igen. Just då hade jag lust att införskaffa en "Jag har nyss opererat ryggen ifall ni undrar" skylt så att folk som tittade lite inte skulle tro att jag var en jobbig slavdrivarunge, haha ;)

Det gick förvånansvärt bra att vara där i centrum faktiskt. Fast okej, jag är väldigt, väldigt trött i ryggen nu. Jag är redo att ta en liten siesta ;) Det var jobbigt att vara uppe så länge. Jag går alldeles rak i ryggen, lite stelt och lite sakta om man jämför med min vanliga gångtakt.

Men jag märker verkligen en otrolig skillnad när jag går och står nu. Ryggen känns annorlunda.. alldeles rak! Haha. Det är så svårt att förklara men det är riktigt härligt. Och skillnaden i sättet mina höfter rör sig nu när jag går är riktigt märkbar - de rör sig jämnt och fint. Det kändes inte alls lika fel som det tidigare alltid gjort. Nu när jag tänker tillbaka på hur min kropp kändes innan jämfört med hur det känns att sitta, stå och gå numera så förstår jag nästan inte hur jag orkade med före operationen. Hur kunde jag stå ut med det, bara acceptera det?? Hm.

Ibland fattar jag inte riktigt att det verkligen är gjort. Att det nu är klart. Inte klokt..

Ärret

Jag tänker inte så mycket på att jag har ett stort ärr i ryggen just nu. Det kan bero på att det är täckt av en stor sårkompress och att det sitter längs ryggraden. Och egentligen så bryr jag mig inte särskilt mycket, jag tycker snarare att ärret är coolt än fult. Jag gillar det nog. Fast jag har inte hunnit spana in det på riktigt i spegeln.. än ;) bara på bild.

25 cm ärr.. inte illa.

Det kom en distriktssköterska i tisdags och bytte sårkompressen och då passade mamma på att ta ett kort åt mig med mobilen så att jag skulle kunna få se hur det såg ut. Inte så lätt när jag låg där på sidan.. bilden är ju inte tagen ur den snyggaste vinkeln, hehe, men man ser ärret iaf.



Man ser också prickarna där agrafferna suttit. Har en bild av ärret från sjukhuset med agrafferna fortfarande kvar, alla 27 stycken (och lite annat myspys, typ torkat blod).. ligger också ner där men bilden vägrade vända på sig :P


Jag har faktiskt med mig agrafferna hem.. och tången de använde för att plocka bort dem. De var en engångstång så jag fick den, haha. Jag och mina småskumma souvenirer.. ;)

Självständig.. or not

Sakta men säkert håller jag på att vinna tillbaka min självständighet. Det går framåt med myrsteg, lite varje dag.

Det är inte lätt att, på bara några timmar, gå från att vara en självständig person (som inte riktigt gillar att behöva vara beroende av andra och är inte alltid den bästa på att fråga någon annan om hjälp, hm.. kan själv attityden jag hade som 2-3 åring verkar sitta i fortfarande, hehe) till att vara helt beroende av andra. Det är otroligt frustrerande!

Jag var lite deppig första dagen efter jag kommit hem, måndagen. Att vara hemma och se allting jag skulle kunna göra om inte det hade varit för ryggen var inte kul. Jag blev bara påmind hela tiden om att jag hade ett rätt begränsat antal saker som jag kunde göra.. och just då kändes det inte som jag kunde göra någonting överhuvudtaget. :/

Att lära mig gå, stå och sitta såg jag till att klara av själv väldigt snabbt på sjukhuset. No way att jag tänkte ligga där i sängen och behöva någon annans hjälp för att ens kunna röra på mig. Nu har jag kommit en lång väg därifrån.. sen jag kom hem från sjukhuset har det varit full (snigel)fart framåt ;) Men idag har jag faktiskt lyckats duscha och tvätta håret helt själv! Okej.. så att tvåla in benen gick ju inte riktigt eftersom jag inte kan böja mig så mycket, men ändå! Och mot slutet av förra veckan så lyckades jag dra på mig mysbrallorna själv (med lite ansträngning), yes! Det var härligt att inte behöva någon annans hjälp för att kunna klä på sig själv.

Det är såna saker som man annars, jag själv inräknad, tar för givet att kunna klara av att göra..

Jag kan fortfarande inte fixa mat själv (frukost går bra.. men när kastruller kommer med i bilden behöver jag någon annan som gör det åt mig) och att ställa in saker i diskmaskinen kräver en mycket större procedur än vad man kan tänka sig. Det finns mycket jag inte kan göra än. Det tar tid, allting.

Just nu håller jag på att läsa en bok, The Hannibal Lecter Trilogy (3 utav Hannibal böckerna i 1), som är lite.. irriterande stor, haha. Jag får inte bära något, iallafall inte något som väger 1kg eller mer. Och den boken är på gränsen till för tung. Det stör mig lite.. men det ska nog gå bra. Jag går ju inte direkt några maratonpromenader bärandes på den ;)

Men det går framåt! Och det är det som räknas.

Drogavvänjning och annat

Sen i söndags har jag bara tagit halva dosen av Citodon tabletterna som jag fick med mig hem. Från början tog jag 2 Citodon tabletter 4 gånger per dag (kl 00.00, 06.00, 12.00, 18.00) - det är den absoluta maxdosen av paracetamol man får ta, hehe. I lördags drog jag ner det till 1 1/2 tablett per gång och sen på söndagen trappade jag ner till endast 1 tablett. Jag tycker det är lite småskumt egentligen.. för jag har verkligen inte ont. Inte ett dugg. Och jag känner inte av någon skillnad i smärtlindringen sen jag sänkte dosen, så därför passade jag på att trappa ner rätt snabbt.

Jag fick faktiskt med mig ytterligare en typ av smärtstillande - Oxynorm, ett kraftigt morfinpreparat i tablettform som jag skulle kunna ta vid behov om jag skulle ha riktigt ont. Men jag har endast behövt ta 2 av dem - ett då jag skulle åka sjuktransporten hem (skakigt värre, aj!) och ett första natten då det var lite jobbigt. Skönt..

Det är lite konstigt.. för en vän som vid ett tidigare tillfälle tagit Citodon blev tillsagd av sin läkare att endast ta en tablett (och då inte 4 gånger dagligen, vad jag vet), men då hon av misstag råkade ta 2 så somnade hon prompt och sov hur länge som helst (tänk timmar, flera timmar) och lyckades därmed skrämma upp hennes mamma rejält. Helt knockad. Och pappa som själv tagit en Citodon vid något tillfälle då han behövt det blir lite snurrig och dåsig av det.

Jag vet inte.. jag måste vara väldigt svårpåverkad av preparaten eller nåt, vilket är lite läskigt.. :/ För jag har ju tagit 2 tabletter 4 gånger per dag (det är ju 8/dygn!) och inte märkt av något konstigt. Jag är pigg och känner inga konstigheter i huvudet alls.. och att trappa ner har inte påverkat situationen det minsta. Det är väldigt konstigt. Och på sjukhuset då jag blev regelbundet ipumpad Ketogan (intravenös smärtlindring.. typ syntetiskt morfin) så var jag också pigg och inte alls groggy eller sömnig. Det enda jag märkte var ju det att jag hade lätt för att somna om jag ville.. hade jag tråkigt kunde jag passa på att sova lite, det tog ju bara max 2 minuter att somna efter en ny dos ketogan ;) Och för tillfället är kanske inte min koncentrationsförmåga den bästa.. man tappar fokus efter ett litet tag.

Vääääldigt skumt.. menmen. Jag klagar inte, skönt att vara pigg. Och inte ha speciellt ont heller. Jag är rätt överraskad.. jag förväntade mig att det skulle vara så otroligt mycket värre. Hm.

Den enda smärtan jag känner av är den som strålar ut från en punkt i min högra höft. Det är nämligen den höften vars benmärg de tagit stamceller ifrån. Och tyvärr, tyvärr så plockas inte den smärtan bort av smärtstillandet jag får.. så det är väldigt jobbigt ibland. Smärtan kommer och går lite till och från så jag har inte alltid ont. Men ibland.. och då är det inte kul kan jag säga. :/

No pain, no gain.