Operationen

Klockan 6 på måndag morgon var jag på sjukhuset. Hela vägen upp till avdelningen, K83, så var jag riktigt riktigt nervös. Samtidigt som man var närvarande, så var man ändå inte riktigt det. Det var först lite svårt att greppa tanken att jag verkligen skulle göra det här. Här och nu.

Väl uppe på avdelning så blev jag tilldelad en säng, fick mitt id-armband och min nya sjukhusoutfit som bestod av en lååång vit skjorta med knappar som insisterade med att knäppa upp sig lite olämpligt om jag rörde på mig oförsiktigt och världens fulaste trosor. Jag är lite tveksam till att verkligen kalla dom för trosor - de var snarare som ett par vita påsiga tights (sexigt värre! pssh) som förmodligen räckte till strax ovanför knäna. Jag vet inte säkert eftersom jag skippade att ta på mig dom; behöll mina egna istället, haha.

Sen så bäddade jag ner mig själv i sängen och en sköterska kom med 2 alvedon för att börja bygga upp koncentrationen av smärtstillande i kroppen.

Två neurofysiologer kom sen upp för att fästa alla elektroder på mitt huvud och mina ben & fötter. Dom höll på och skrapade, limmade och petade mig i huvudet. Och kittlade mina fötter med deras skrappinnar när de skulle limma fast elektroderna där, hehe. Det kändes lite som att vara på en otroligt skum hårsalong. Jag hade väl uppemot 8 elektroder på huvudet och totalt 6 på mina ben/fötter.

Sen fick jag en ketoganspruta (ketogan = syntetiskt morfin) i mitt vänstra lår och ajhelvetesjäklar vad det gjorde ont! Det sved som bara den.. Rakt in i en muskel som reflexmässigt ryckte till rejält. Men den var till för att ytterligare höja koncentrationen av smärtstillande så att kroppen inte får en chock när man pumpas full av de höga doserna av det sen under och efter operationen.

Jag fick aldrig någon lugnande spruta vad jag vet. De enda preparat jag fick innan jag rullades in i operationssalen var just ketogan och alvedon. Inget mer. Men jag var lugn iallafall. Jag hade kommit till det tillfället då man inser att nu finns det ingen återvändo. Det går inte att backa ur när man kommit såpass långt. The point of no return. Och då accepterar man helt enkelt situationen och nervositeten och rädslan ersätts istället av ett otroligt lugn.

Klockan 8:15 kom en sjuksköterska som körde ner mig till operationen. Enligt deras schema skulle jag befinna mig i operationssalen kl 8:23 (jättekonstig tid.. varför inte bara 8:20 eller 8:25? Det kändes lite som en avgångstid för t.ex. ett tåg). I operationskorridoren fick jag möta mina tre narkos-/anestesiläkare och där lämnade vi sen pappa. Jag slussades vidare in i ett litet förrum av dom där jag fick ta av mig min sjukhusskjorta (naked time! ;) haha) och lägga mig på den smala operationsbåren med en tunn filt över mig. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte när jag låg där.. jag var mest intresserad av min omgivning, ställde en del frågor och pratade glatt(!) med narkosläkarna.

Sen rullades jag in i själva operationssalen. Jag och min operationsbår placerades med huvudändan mellan två "torn" med apparater.. mätinstrument och annat. Medans narkosläkarna påbörjade förarbetet så höll jag mammas hand. De kollade mitt blodtryck och mätte koncentrationen av syre i blodet osv. Sen blev det dags för kanylerna.. fick 1-2 kanyler i vardera hand och en i vänster armveck. Det ömmade en hel del när de justerade nålarna och slangarna i mina blodådror. Ajaj.

Där låg jag uppkopplad till alla dessa olika apparater och inväntade min artificiella medvetslöshet. Jag bad dem säga till mig innan de knäppte på tillförseln av det intravenösa narkospreparatet bara så jag skulle veta. Ena narkosläkaren höll en syrgasmask över ansiktet på mig. De sa att det skulle snurra till i huvudet på mig precis innan jag somnade och det gjorde det verkligen - hela rummet snurrade till och sen så kommer jag inte ihåg något mer. Jag hann bara säga till mamma att jag älskar henne och kramade hennes hand innan jag försvann lååångt långt bort.




Prick 8.30 var jag nersövd och mamma leddes ut ur salen.

Jag vet inte exakt när själva knivstarten (ja det heter faktiskt så) för operationen var, sjuksköterskan som jag frågade senare hittade inte tiden i operationsprotokollet. Hrmm.

13:45 var operationen avslutad och jag rullades då ut ur operationssalen och in på post-op/uppvaket.

13:50 var jag vaken och alert. Haha, snacka om snabb uppvakning. Inget illamående, inte alls groggy eller snurrig. Jag var pigg och vaken såsom efter en natt då man sovit riktigt bra. Hellooo world! I'm alive and kicking! Det första jag gjorde var att röra lite svagt på fötterna och benen bara för att se till att de levde.. att jag inte bivit förlamad.




Jag blev snabbt informerad av en sköterska att operationen hade gått riktigt bra och inga komplikationer hade uppstått. I operationsprotokollet var det antecknat "fri mobilitet" vilket innebar att jag hade min rörlighet i behåll - både motoriken och nervfunktionen fungerade utmärkt och hade inte skadats under operationens gång. Yeeesss! Jag kunde bocka av ytterligare en sak på min mentala checklista. Kan jag röra på fötterna/benen? Japp! Har det uppstått några komplikationer? Nope! Härligt. Nu kunde jag slappna av och njuta av.... er, ja, stelheten utan att behöva oroa mig för annat. Haha.

14:00 ringde de från post-op till mina föräldrar och mamma var på plats en kvart senare. Pappa släpptes in vid halv 3.

Där låg jag på uppvaket i bås nummer 8 som var i ett hörn. Skönt, där fick jag ligga i lugn och ro eftersom det var väldigt lite folk som gick förbi just där.