Trött & lite oroad..

Ja, det här med att försöka återvända till skolan är verkligen inte det lättaste. Kroppen är verkligen inte van att vara uppe. Var i skolan igår igen.. även om jag knappt orkade vara med något på de 2 lektioner jag var där för att försöka gå på. Det är både fysiskt och psykiskt ansträngande. Jag var verkligen helt slut när jag kom hem, låg på sängen och vilade läääänge. :/

Ryggen blir trött så himla snabbt.. men mitt huvud känns lite konstigt ibland när jag varit uppe ett tag också. Jag blir lite yr och känner mig gradvis mer "bortkopplad" från omvärlden. Obehagligt. Då är det verkligen dags att lägga sig ner ett tag igen. :/ Jag blev lite uppskrämd av att det hände häromkvällen. Jag stod i badrummet medans mamma höll på att fixa med ärret, tvättade rent och tejpade. Jag kände mig lite trött och "light-headed" (ja, inte riktigt yr för det snurrade inte men jag kände mig konstigt svag) och helt plötsligt började min hörsel och syn försämras. Det var riktigt läskigt för jag visste inte riktigt vad som hände. Hörseln blev sakta men säkert sämre - mamma hörde jag bara svagt när hon pratade, som om hennes röst kom från någonstans långt bort. Och synen blev konstig, det blev mörkare och kontrasterna blev mycket skarpare. Omvärlden försvann liksom. Mamma hjälpte mig bort till sängen så jag fick ligga ner och sakta kom hörseln och synen tillbaka. Men det var verkligen läskigt.. jag har aldrig svimmat i mitt liv så jag vet inte hur det känns, men jag kan tänka mig att det där var nära. Mamma sa sen att jag had helt plötsligt förlorat all färg i ansiktet också.. blodtrycksfall, yay. :/

Usch, det vill jag helst inte ska hända igen. Därför tycker jag det är riktigt obehagligt när jag börjar känna mig lite sådär igen. Speciellt när jag inte är hemma.


Det är svårt att försöka förklara hur man mår. Jag ser ut att må bra, jag ser ju frisk och pigg ut och är ju uppe och går en del nu. Men de som inte ser mig ta mig igenom en hel dag kan nog inte riktigt förstå det här med tröttheten och allt det jobbiga man får gå igenom. De som bara träffar mig ett kort tag, 2-3 timmar, ser ju bara mig när jag anstränger mig för att vara pigg och att orka med att göra saker. De ser inte de stunder då jag ligger i sängen och är helt slut, då ryggen värker av trötthet, då jag själv inte riktigt mår helt bra. Det är som en bregochdalbana - ibland mår man jättebra och, ja, ibland mindre bra. Livet är ju inte underbart lätt för tillfället.