It's the spinal countdown..

Ja, om exakt en vecka så ligger jag nedsövd i en operationssal på Huddinge. Tjohej! Jag ska vara på sjukhuset kl 6 på morgonen, och sen körs jag ned till operationssalen kl 7.15.. Det är rätt så stor chans att jag är först på operationslistan för dagen (dom har väl ca 2-3 stycken operationer att göra), men om jag ville kunde jag ringa kvällen innan bara för att dubbelkolla. Det i sig är lite skönt - då är kirurgen, narkosläkaren osv pigga (kl 7 på morgonen??) fortfarande, iallafall jämfört med hur de skulle vara lite senare på dagen efter att ha gjort 1-2 operationer redan.. inbillar jag mig.

Mamma kallade mig hennes lilla krökis igår, haha. Jaha, tack så mycket mamma, hrm. Hon kände lite på min rygg och jag bad henne dra hennes finger längs ryggraden så jag fick känna hur den slingrar sig - den börjar rätt bra men sen gör den en avstickare åt vänster innan den svänger tillbaka, svänger lite åt höger och rätar ut sig allra, allra högst upp.

Just nu känns det lite som om jag går runt inne i en bubbla.. Det är som om jag tryckt på pause eller tagit ledigt från mitt vanliga liv och bara väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Som om den här lilla tiden kvar innan operationen bara går ut på att vänta, utan att egentligen göra något annat. Det är för svårt att hålla koncentrationen om jag skulle försöka mig på att göra något annat än fokusera på det som nu ska göras. Och jag vill bara få det gjort! Jag vill få det gjort så fort som möjligt nu, så att jag kan börja leva igen! På riktigt! Och inte bara gå runt i min egna lilla tankevärld.

Konstigt, för innan sportlovet kände jag inte alls på samma sätt. Då kände jag ett enormt behov att göra så mycket kul som möjligt - så mycket av sånt som jag inte skulle kunna göra på länge.. Det kändes lite som om den 19:e var min personliga d-dag. Jag var nästan lite som en person som hade varit med om en nära-döden-upplevelse; som helt plötsigt har fått ett helt annat perspektiv på livet och försöker uppskatta varje levande sekund, minut, timme, dag..

Man konfronteras med vetskapen att livet kan faktiskt ta slut. Så är det. Det kan ta slut, här och nu. Har du levt på det sättet du verkligen velat? Har du tagit de beslut som du velat, har du gjort de val som du velat, har du fyllt det liv med det du verkligen gillar - människor, upplevelser osv..? Den här "äsch jag fixar det imorgon/jag gör det sen/en annan gång kanske" mentaliteten är som bortblåst. Jag vill leva i nuet. Här och nu, för det är bara nu som jag kan var säker på att jag lever. Jag vill inte kompromissa mellan den jag är och det jag vill göra med vad jag kanske tycker att jag borde göra.

Jag skulle vilja behålla den där känslan till viss del sen efter operationen.. jag vill inte att den insikten ska försvinna. Det är bra att få lite distans till saker och ting. Och att påminna sig själv om vad som är viktigt här i livet.


Skriver visst rätt så mycket här. Men det är så kul.. mina fingrar bara häller ur sig en massa ord, meningar och stycken och det tar aldrig slut! Och det känns bra att skriva också - att binda alla tankar som svischar runt i 200km/h i huvudet på mig till något mer konkret, några fasta punkter. Dessutom har jag ju varit (och är fortfarande, uh oh) sjuk hela förra veckan så jag har ju inte direkt haft något annat för mig.. :)

Lyssnar lite på The Curse of Curves av Cute Is What We Aim For. Har egentligen ingenting med skolios att göra, men just den där textraden är så passande.. and she's got the curse of curves. And it's true. They just happen to be spinal curves :)