Kom igen katten, det svänger! (humöret)

Just nu går det lite upp och ner för det mesta - jag pendlar mellan att vara riktigt, riktigt rädd (för riskerna, för smärtan, för att det kan bli fel, för hur det kommer att påverka mitt liv på alla möjliga olika plan.. jag vet, jag tänker för mycket. Men jag är filosofisk lagd, och så är det bara. Jag är lite av en tänkare, heh).. och att vara (verka) oberörd och lugn.

Det är lustigt.. när jag pratar om operationen och berättar om den för folk så låter jag så himla cool, så lugn. Det förvånar mig, och förvånar kanske andra också. Men det är bara för att det känns så overkligt - det känns mer som om jag beskriver något abstrakt, något som inte är direkt kopplat till mig själv. Fast det var lite jobbigt att börja behöva tala om att jag ska opereras för folk i min omgivning - för vänner och för skolan (så att man arrangera allt, fixa ledighet, få koll på studierna..) Det blir så mycket mer konkret när fler och fler människor känner till det. Men samtidigt så är det lite skönt att få berätta om allt om och om igen, då man tvingas gå igenom alla detaljer och förklara. Att få prata av sig litegrann.

Men ibland så jag inser jag vad det är jag egentligen nu ska göra - något som bara är en dryg vecka bort, och tickar allt närmre. Och då blir man väl lite emotionell. Labil? Litegrann, kanske. Det är överväldigande.

Det är läskigt, omtumlande.. ja, helt ofattbart stort.