Inskrivningsdagen

Känner mig lugn(are)..

Har varit på Huddinge nästan hela dagen idag. Jag har varit jätteförkyld hela veckan och jag kände mig jätte ofräsch (jobbig? lite halväcklig?) som rände runt där på sjukhuset och snörvlade och hostade litegrann.. menmen, det var väl inte så mycket att göra åt det. Jag hoppas verkligen det hinner försvinna innan operationen, är ju bara 10-11 dagar kvar tills dess. Men det borde iofs räcka till att jag blir helt frisk, peppar peppar. Jag tror inte jag skulle palla det om vi måste skjuta upp det hela en vecka, usch usch!

Aja, iallafall.. Det var inskrivningsdag för mig och dagen har varit fullspäckad med provtagningar, möten med olika läkare, med min kirurg och en trevlig liten neurofysiologisk undersökning (hm).

Först på schemat var provtagningen - skulle ta blodprover. Efter en lååååång väntan blev det äntligen min tur (känns alltid lite obehagligt när man sitter ute i väntrummet - massa folk som sitter och tittar på en, och det hjälpte ju inte direkt att jag väsnades lite med min förkylning -pinsamtpinsamt- och att dom enda stolarna lediga som vi fick ta var de som satt vända mot alla 20 pers som, utan att ha något roligare för sig, satt och kollade på oss. Kändes som att vara ofrivilligt satt på en scen. Hu!).

Jag är definitivt inte den personen som lämnas helt oberörd när det gäller att ta sprutor - usch. Och jag är ju inte ensam om det heller vetja. Inte för att jag blir galet hysterisk, utan jag tycker mest det är obehagligt bara.. den där stickande och lätt tryckande känslan, svidet när de drar ut nålen.. bleh. När hon tog fram nålen så kläckte jag självklart ur mig "är nålen sådär stor?!" med en lite halvt förskräckt min. Haha, hon svarade leende att det var den minsta nålen de hade där. Så farligt var det ju självklart inte, gjorde lite ont men mer än så var det inte. Och om drygt en vecka lär jag ha en helt annan åsikt om vad "ont" och "smärta" egentligen innebär.
Sen är det ju lite skumt att titta på sitt blod efteråt - något som alldeles nyligen svischade omkring inne i kroppen - som nu skvimpar omkring i ett par glastuber. Konstigt, sådant. :)

Sen var det iväg till hon som har hand om inskrivningarna, en JÄTTE trevlig sjuksköterska. Hon var verkligen enormt gullig och omtänksam, och verkligen engagerad. Man blev gladare och lugnare bara av att se henne :) Härligt med sådana människor! Jag hade stor lust att krama om henne efter vi hade pratat, haha. Fast det kanske hade varit lite skrämmande - nån galen tjej (som ser halvdöende ut pga förkylning) får kramryck i korridoren. Ångrar mig nästan lite nu att jag inte gjorde det ändå :) Man bör visa sin uppskattning. Hon gick iaf igenom de praktiska delarna av operationen och sjukhusvistelsen - fick en massa papper, några blanketter att fylla i, 2 antiseptiska tvättpaket och instruktioner hur jag skulle använda dom (dusch kvällen innan - tvätta endast med det antiseptiska grejset, och sen så skulle jag duscha igen på morgonen innan operationen och använda det andra paketet). Jag fick välja om jag ville komma kvällen innan och sova över på sjukhuset eller komma tidigt (kl 6) på morgonen på operationsdagen. Att ta det beslutet var jag inte riktigt förberedd på.. jag var lite "umm..." men mamma sa att hon tyckte det var kanske bäst för mig att sova sista natten hemma, i lugn och ro, istället för att sova i en främmande säng, i ett främmande rum full av nervositet inför morgondagen... Och jag höll med. Så det blev det senare.

Sen så kom mini-chockbeskedet numero 2: eftersom jag är över 16 år så är det inte garanterat att mamma och pappa kan få vara hos mig dygnet runt, utan det kanske får bli som hos övriga vuxna patienter - anhöriga får endast vara där under besökstimmar. Jag blev helt ställd - jag hade iskallt räknat med att få ha mamma med mig hela tiden... tanken att få ligga ensam och ha ont... usch. Nej. Nej! Jag visste inte vad jag skulle säga, hade enormt behov att behöva gråta lite just då... så jag gjorde det. Man är ju inte helt emotionellt stabil inför något såhär stort och det räcker med något sådant att tippa det hela en aning.. Men sköterskan sa att det inte är helt omöjligt att de kan få vara med och sova där också - det beror helt på omständigheterna; hur mycket folk det är på avdelningen, vad de som har hand om avdelningen säger om det osv. (blev dock lugnade av min kirurg senare som sa att det skulle nog absolut gå att ordna det så åt mig - han sa att det är han som bestämmer reglerna där och det var definitivt justerbart.. phew!) hehe. Man ska snacka med bossen vetja ;)

Vi upptäckte då också att dom hade glömt fixa blodprovet för att bekräfta blodgrupp på provtagningen så det blev fram med armen med den (uppenbarligen) jättebra venen och nålen, och stick, aj, blodblodblod, schlopputmednålen, klart! Suck.. ;)

Nästa stopp - Neurofysiologiska avdelningen. Whey. Hade varit lite smått oroad inför den här delen av dagen - jag menar.. hur mysigt kan det vara att få elektriska impulser skickade genom kroppen?? Men det var faktiskt inte så farligt alls, gjorde inte ett dugg ont.. Jag hade tänkt mig att det skulle kännas som värsta stötarna men så var inte fallet :) Jag fick en massa koppargrejsar med sladdar (elektroder) och kladd fastklistrade på några olika punkter på huvudet, som sedan var kopplade till nån avläsningsapparat. Sen hade hon tjejen nån liten liten apparat som hon tryckte på vissa punkter vi fotknölen som skickade små elsignaler genom kroppen, och det som kändes var liksom ett "tickande" som strömmade ut i foten. Inget ont, kändes lite konstigt, var inte så obehagligt egentligen. Men det såg desto roligare ut - min fot och tårna och allt ryckte till, hade mini-konvulsioner, spasmer, någonting.. Svårbeskrivet. Men lite lustigt att se sin fot röra på sig själv utan att jag gjorde någonting som helst. Skumtskumt. Sen så fick jag såna otroligt snygga röda prickar utmarkerade på huvudet - varav ett är i hårbottnen strax ovanför pannan - åh så snyggt! Not. Haha, men det är sånt man får leva med. Sen blev det två svarta prickar på vardera fot också. Får väl se lite lustig ut i någon vecka, det kan jag gott bjuda på :)

Men allt det här görs bara för att kolla upp sensoriken i kroppen - känseln och nervsignalerna. För att kolla motoriken så ger dom en en elchock på 300V(!!!) på operationsbordet vid några tillfällen för att se till att allting fungerar, men detta testas ju självklart inte på vakna patienter (typ jag, idag) haha. Men usch! Läskigt ändå.. det är ju mer än vad som finns i vanliga väggurtag!
De sa också att om det, mot förmodan, inte skulle fungera med det neurofysiologiska så gör dom ett så kallat "wake-up test" där de väcker en på operationsbordet och ber en vifta på fötterna!! Jag hoppas verkligen att jag slipper det! Vad hemskt att ligga där och vakna upp på nåt himla operationsbord och bli ombedd att vifta på fötterna, hur groggy man än må vara.. uäck. Nej tack, helst inte.

Sen så var det dags att få prata med min kirurg, Doc. Rune Hedlund. Tydligen så brukar han vanligtvis inte ha dom här mötena med patienterna innan operationer - han brukar vara på tok för upptagen så det brukar vara vanliga ortopeder som har hand om det (enligt sjusköterskan) - så jag blev jätteglad att han hade tid att prata med oss. Det är så otroligt betryggande att få prata med den personen som kommer vara den som håller på att petar runt i din kropp och fixar ens ryggrad sen. Det är i hans händer ens framtid ligger i (oh vad dramatiskt det låter. Men det är väl så det är..) Mitt liv ligger i hans händer.

Det var ett otroligt bra möte med honom - jag frågade och fick svar på allting jag ville veta om operationen som han kunde besvara. Vi kollade på några av mina tidigare röntgenbilder och den stora kurvan som sitter i ländryggen (den som ska korrigeras) var något felmätt av personalen på röntgenavdelningen.. han joxade litegrann med mätningarna och det visar sig att min krök ligger på närmare 50 grader(!).. tidigare kom vi fram till att den var ungefär 45 grader, men mätningarna är aldrig helt korrekta - det finns alltid en felmarginal på cirka 5 grader sa han. Inte för att det spelar så stor roll; ju större kurvan är, desto större anledning till att operera den. Men, ja.

Oh, men jag fick svar på något jag undrat över litegrann; hur de gör med blodet som försvinner ut ur kroppen under operationen. Det kan ju inte bara försvinna huxflux.. Jag föreslog något om nån slags dammsugarmekanism som "suger bort" allt blod som läcker ut och tydligen så var det något sånt. Hehe. Oftast blöder man bara runt 5 dl blod och då behöver man inte pumpa tillbaka något av det blodet i kroppen, men om man däremot blöder uppemot 7-8 dl så kan det behövas..

Senast vi pratades vid så sa han att själva utförandet av operationen skulle vara likadant som det var för min syrra; man går in framifrån (vilket egentligen betyder att man går in från sidan - en s.k. anterior spinal fusion) och plockar bort det nedersta revbenet osv. Men nu, idag, så sa han att han hellre går in bakifrån, från ryggen, på mig (posterior spinal fusion), och öppnar då upp längs ryggraden i ländryggen ca 20 cm. Han sa att under det senaste halvåret har han börjat använda den här metoden mer och mer med stor framgång. Detta på grund av att det blir ett mindre ingrepp - när man går in framifrån så blir det ett större snitt som går snett längs sidan, man plockar bort det nedersta revbenet och maler ner det till benmassa som används till att fylla i runt kotorna (som sedan växer ihop - fusion), punkterar ena lungan och får en dräneringsslang i den. Vid den metoden så används färre skruvar men en hel del krokar som man hakar fast i kotorna. Men går man in bakifrån så blir det ett snitt längs ryggraden (och då blir ärret oftast mycket diskretare, och det finns inte så stor risk att det "töjs" jämfört med det andra sättet), jag får ha alla mina revben i behåll, och eftersom man slipper punktera någon lunga så blir det ingen risk för ärrbildning på lungvävnaden... ja, ett mindre omfattande ingrepp helt enkelt, jämfört med det andra iallafall - varför göra mer "skada" än vad som är nödvändigt? :) Och istället för att mala ner det där revbenet så tar dom en lååååång nål och "suger ut" lite benmärg (hm, stamceller) från höftkammen som sedan läggs in mellan kotorna. Dessa stamceller, när dom blir placerade i rätt miljö, växer och anpassar sig till deras nya uppgift (t.ex. när de läggs in bland kotorna så kommer de växa till benceller). Jag bad honom gå igenom hela ingreppet, steg för steg, för mig för att veta exakt hur allting går till (ja, jag gillar att veta.. hehe, jag har en omättlig kunskapstörst) :P Väldigt intressant faktiskt.

Haha..Jag tycker fortfarande det är lite skumt när läkarna ber en att ta av tröjan och byxorna, pangbomtjofs utan någon större förvarning. Även om det nu skett ett flertal gånger under åren. Man vänjer sig aldrig riktigt vid att, vips, droppa byxorna och klä av sig inför dessa något främmande män (vilket iofs är bra - allt står nog inte riktigt rätt till om jag skulle vara fullt oberörd av det hela och var alltför van vid den situationen, haha). Sen så blir det böja hit, böja dit, vänd det hållet.. wohoo, kolla in min deformerade rygg! Yay ;)

Jaja. Sen så blev det dags för röntgen - är nu värsta proffset på det! Kan alla rutiner...nästan.. hehe. Så det var snabbt avklarat.

Sist, men inte minst, var det dags att ta en sväng förbi narkosläkarnas avdelning. Jag fick prata med överläkaren där och jag frågade hejvilt om allt jag tyckte var viktigt för mig att veta - hur det skulle bli med uppvaket, vilka olika typer av smärtstillande jag skulle få osv. Mycket info blev det :) men det var bra. Jag fick också veta en hel del om smärtlindring och det var intressant. Relativa smärtskalor hit och dit, olika bedövningsformer, hur allting fungerar, tiden på uppvaket, att man var tvungen att ligga under smärtnivå 4 för att köras ut från uppvaket och en hel del annat. Han rabblade upp en hel del namn också som jag inte kan komma ihåg. Om kirurgen (Rune Hedlund) anser det möjligt så kommer jag få en epiduralbedövning som sedan hänger med i 3 dagar post-op och har mycket bättre smärtlindringsverkan än andra varianter. Om inte så blir det såndär morfin-klickar-grej där jag själv doserar min smärtlindring (inom vissa gränser självklart.. haha) beroende på hur ont jag har. Sen så blir det inte vanlig narkos för att söva mig eftersom det fungerar inte då de ska ha de där elsignalerna pulserande genom mig vid den tiden under operationen då de arbetar närmast ryggmärgen, utan jag blir intravenöst sövd, vilket innebär att jag får ett otroligt potent men korttidsverkande smärtlindring blandat med sömnmedel regelbundet inpumpat i blodomloppet under hela operationen.

Ja.. det var en sammanfattning (eller snarare en grundlig genomgång) av dagens utveckling (och tänk! ändå har jag inte berättat allt). Jag har lärt mig otroligt mycket idag och efter att ha fått svar på alla mina frågor, fått prata med alla viktiga personerna inför operationen så känner jag mig mycket lugnare :) Jag känner en slags trygghet i att ha koll på det som ska hända.. och jag är så otroligt intresserad av att veta och lära mig saker och ting. Det är lite kul - jag använder inte bara dessa möten med läkarna till att bli matad med den nödvändiga, förberedande informationen, utan jag använder aktivt dem till att fråga alla möjliga frågor, ta reda på sånt som jag vill veta och diskutera sådant som intresserar mig, även om det är långt utöver det som annars kanske sägs vid sådana möten (inte för att jag vet vad andra pratar om direkt, men jag inbillar mig att det är så, också med tanke på att de flesta personer som jag pratat med idag har verkat glatt överraskade över mitt intresse och engagemang).

Jag känner mig riktigt positiv idag. Och det är bra. Jag hoppas det håller i sig :)